När jag var var i mina sena tonnår såg jag Bladerunner första gången och jag gillade den, om inte annat för att jag är en sf-nerd. När jag var 20-nått och film-nerd såg jag Bladerunner Directors cut på ”kultur-arv-biograf” som hade hårda stolar som mam satt på 1923 och en filmduk i samma storlek som en ordinär tv har idag. Jag gillade den ännu mer efter det och tyckte directors cut var skitbra och hade ett coolare slut.
Femtom år senare sitter jag här och gråter till den här scenen och jag har den på repeat och skulle säker kunna vaggas till söms av bara ljudet från den. Det är inte ofta vad man gillade som pojk är ännu bättre när man blivit gubbe, men vad jag inte hade en clue om när jag vat 17 och såg den först sägs bäst av den här killen.
Bladerunner är inte världens bästa film men det finns scener i den som är bättre än allt annat + Rutger Hauer och inte minst en ynklig Indiana Jones.